Tänka sig vad tiden går fort.

För tre veckor sen så låg jag på bb första omgången med avstannade värkar.

För tre veckor sen så hade min lillkille inte kommit till världen ännu.

Det känns på sätt o vis som det var igår som min lillkille kom till världen, men på sätt o vis så känns det som jag har haft honom hur läng som helst.

Tänka sig vad en sån liten varelse kan betyda mycket för en, tänka sig hur mycket man kan älska en person som man träffa för lite mindre än tre veckor sen.

Nu har min lilla bäbis kommit, de blev en liten kille som bm trodde. Lill killen är snart två veckor gammal, tänk vad tiden går fort.

Men ja irriterar mig ännu mer på svärmor nu än förrut. Hon o ja umgicks i fredags, vi gick ner på stan då. Hon fick skjutsa lillkillen i vagnen men på hem vägen drog ja honom, o hela vägen hem så gick hon o höll i vagnen som ett litet barn gör. Hon hade handen i vägen hela tiden när jag skulle svänga.

Bland de första sakerna hon gjorde när hon kom hit var att lägga disken i blöt, jag tycker att de e super äckligt när disken ligger i gammalt, snuskit vatten.

Sen var ja, lillkillen o gubben i lådan hos henn i lördags. Lillkillen va lite grinig, så att ja bar honom omkring ute o försökte få honom att somna. Då kommer hon me hans vagn o tycker att ja ska lägga honom i den, men ja säger att de inte e någon ide, för att han inte hade somnat ännu o att han bara skulle börja gråta om ja la ner honnom. Men ändå försökte hon få mig att lägga ner honom, men till slut så gav hon upp med repliken "jag önskar att jag hade rätt i de här läget".

Ja kan tänka mig att hon önska de, men hon känner inte min son. Hon har bara träffat honom fyra gånger, ja har haft honom runt om mig dygnet runt i två veckor. Så att de e jag som känner lillkillen bäst utav oss två.

Jag blir mer o mer anti mot henne, men de kan ja inte visa gubben i lådan. Jag visar god min för hans skull.