Jag ringde ju kuratorn på familje centrumet i måndags förra veckan, hon sa att hon skulle ha möte med sin kollega på torsdagen så hon undra om hon fick prata om mig med henne, visst sa jag, så att hon skulle höra av sig efteråt. Än så har hon inte hört av sig, jag förvänta mig att hon skulle höra av sig efter att hon hade haft möte med kollegan, typ på torsdagen eller fredagen.

Jag vill ju veta vad dom prata om, och bestämde om mig. Jag behöver ju ha någon och prata med, förstår dom inte det.

Sitter och väntar på att telefon ska ringa. Ringde och prata med en kurator i måndags, hon skulle prata med sin medarbetare som är en psykolog om mig om vad som är den bästa lösningen för mig. Dom skulle träffas i går, så skulle hon ringa mig sen, och än så har inte ringt. Får se när hon kommer att ringa.

För att jag känner verkligen att jag behöver ha någon att prata med, någon som kan ge mig respons om vad jag går och tänker på. Någon som jag kan ventilera med. Jag har alltid haft problem med att prata, att öppna mig för folk, och förhoppningsvis så kommer det att bli förändring på det nu, om jag kommer få någon att prata med förstårs.

Gubben i lådan messa mig och sa att han skulle till garaget (som är hos hans föräldrar) och han undra om jag ville följa med. Egentligen vill jag inte, men gör det för hans skull. Skrev tillbaka "följer med för din skull", men har inte fått nå svar på det ännu. Får väl se om jag och lillkillen följer med.

Jag undrar vart livet är på väg någonstans.

Jag undrar ifall jag och gubben i lådan kommer fortsätta att bo ihop.

Jag funderar över det för att han tycker att det är jobbigt jag snäser ifrån för små saker och han vet inte om han orkar med det så mycket längre. Men det kan även han göra emellan åt, tex när han är trött eller när han håller på att meka med bilen. Visst jag kan fräsa ifrån för små saker det vet jag, men det beror på att jag är trött av olika saker, tex att jag har tagit hand om lillkillen hela dagen och gubben i lådan kommer hem från jobbet, drar av sig jobb kläderna, sätter sig framför datorn medans hans badvatten håller på att hällas upp i badkaret. Och då har jag ibland gjort mat tills han kommer hem, så att då får jag stå vid spisen och se till att den inte blir förstörd och samtidigt försöka trösta lillkillen som sitter i sin stol o e grinig för att jag satte honom där när jag på börja med maten, och på det så är jag trött.

Sen resten av kvällen så gör han sina saker, jag får nästan säga till "ta hand om lillkillen så att jag får duscha" och då får jag ta snabbduschar för att lillkillen är grinig.

En gammal arbetskompis till gubben i lådan ska ha 30 års fest snart och gubben har tänkt att han ska gå, och han vill att jag ska följa med och vi ska lämna lillkillen hos hans föräldrar (lillkillens farmor och farfar). Det vill inte jag, för det första så e de för tidigt att lämna bort honom i flera timmar tycker jag (han är bara ett halv år) och för det andra så är lillkillen van att det är jag som nannar honom om kvällarna. Det är ingen annan än jag som har nannat honom om kvällarna, och jag är rädd att han inte kommer att lyckas att somna. Visst jag kanske är nojig, må så vara. Och för det tredje så vill inte jag att dom ska vara så mycket med lillkillen, för att dom är så hafsiga. Så har dom en stor hund som jag inte alls litar på. När man sitter och äter hos dom så sitter hunden bredvid en och flåsar en i örat, just för att dom ger hunden mat från bordet. Hunden är sju år och beter sig som en valp, visst hunden kanske inte skulle göra illa lillkillen medvetet, men hunden kan göra det omedvetet, tex spring över lillkillen när han ligger på golvet.

Nu har kuratorn från familje cetrumet ringt, och hon ansåg att dom inte hade den hjälp som jag behövde. Kuratorn och psykologen som jobbar där är mer inriktade på föräldarrollen, inte de psykiska besvären som jag har. Så att hon rekomendara att jag skulle vända mig till hc för att få remiss till en psykolog.

Jag valde att gå till dom på familjecentrumet för att det är gratis, men nu läre jag först betala drygt 100 kr hos en läkare för att få remiss, och sen dryga 80-100 kr per besök hos en psykolog. Det har inte jag råd med, så därför får jag försöka att förtränga mina psykiska besvär som jag har, så som jag har gjort i många år.