Är ensam hemma med grabbarna ännu en dag.

Gubben i lådan har åkt till sina föräldar och skulle prata om sin ekonomi med dom.

Blir så rätt besviken på honom, jag har sagt att jag vill gå till öppna förskolan med honom och grabbarna denna vecka, för att det är försäljning av kläder där denna vecka. Sista dagen är i morgon. Men ännu har han visat noll intresse av att gå dig. Senast idag så sa han att han inte hade nå intresse av att åka på sånt, och varför kunde inte jag gå själv. Men jag tänkte "Ibland så kanske du läre offra dig för min skull, för hur många gånger har jag inte fått göra det för dig?"

Men om jag skulle göra det, så skulle jag bara vara sur, bitchig och elak som säger såna saker. Jag har lärt mig att hålla käft om vissa saker. Men ändå så säger jag för mycket saker verkar det som, för ibland så tycker han ändå att jag är bitchig. Jag bad honom igår att förklara för mig hur man är när man är bitchig, men fick inge svar för att han sa att det hade han förklarat förr och orkade inte förklara igen.

Jag älskar gubben i lådan oerört, men det är jobbigt att han har så svårt att lyssna på vad man säger.

Om jag säger för mycket så är är man jobbig eller bitchig.

Så hur ska man bete sig på riktigt?

Svärföräldrana var hit en sväng idag. Hennes mamma dog för nån vecka sen, så att hon ska begravas om några veckor. Hon säger till mig, "kan du inte fråga din mamma ifall hon kan ta den stora lillkillen, för att det kanske blir långtråkigt för honom att följa med till begravningen". Hon so säger att hon är så solt över min älsta grabb och älskar honom så mycket, om hon inte vill att han ska vara med så är det ett tecken på att hon inte älskar honom så mycket som hon säger.

Sen när hon håller på att sätta på sig skorna för att dom ska till och åka hem, så ser hon mina skor som jag går med jämt, så ropar hon in till mig som sitter och ammar lilla lillkillen i soffan "du behöver nya skor". Som om jag inte visste det, jag vet ju inte hur ett par slitna skor ser ut och känns tänkte jag. "Jo jag vet" svarar jag bara henne.

Hon klagar ofta på att vi har mycket saker på våran hatthylla i hallen, vad gör det? Det är inget som stör mig. Det är saker som ska ligga där, som tex halsdukar, vantar, mössor och såna saker.

Hon klagar även på hur jag går klädd, inte dirket till mig utan hon har sagt det till gubben i lådan som har sagt det till mig. Varför ska jag behöva klä upp mig när jag bara är hemma eller åker till mamma eller svärisarna? Jag är en sån person som hellre går i bekväma kläder som jag känner mig bekväm i än att klä upp mig i fin kläder som jag kanske inte känner mig så jätte bekväm i.

Jag har en jacka som jag går i nu när det är lite hipp som happ med värmen och kylan, den jackan är bra, inte för varm och inte för kall. Men hon hade sagt till gubben i lådan att den jackan fick jag inte alls ha på begravningen, för att den jackan såg förjävlig ut. Men tänk om det hade varit min enda jacka, hade hon krävt att jag skulle köpa mig en ny jacka bara för att behaga henne till begravningen?

När jag hörde det så tänkte jag "du borde inte alls gå ut kärring, för att du ser för jävlig ut".

Har hämtat min stora lillkille från dagis nu. Han hade precis varit ute när jag kom, han hade inte ens hunnit klä av sig när jag kom.

Sörjer lite för min stora lillkille. Han går fortfarande på lilla avdelningen, men håller på att skolas in på stora nu för att flytta över om några veckor. Men jag tycker så synd om honom, för att det är typ bara han som är kvar i hans årgång. Jag trodde att han skulle vara bland dom första som skulle flytta över till stora avdelningen av hans årgång, dels pågrund av att han har gått längst på dagis och på grund av att han är älst, han fyller år nu på våren, dom andra i sommar och i höst. Dom har varit fem, sex styckna av hans årgång på avdelningen. Men nu är han den sista som är kvar. Sen så är det typ bara småttingar som går på den avdelningen som han går på nu. Och i den åldern så märks det så tydligt (1 år och 3 år).

Visst grabben är sen med talet, men jag tror ändå inte att det blir bättre av att han är kvar med barn som inte kan prata, det kan hämna hans tal lite granna tror jag. Visst på den avdelningen han går på nu så är det färre barn per fröken. Men ändå så tror jag att han utvecklas mer om han får umgås med jämnåriga på dagis.

Men han ska få byta avdelning nu i maj, men jag hade hoppats på att han skulle vara den första i hans årgång som började där. Jag lider med min stora lillkille.

Känner mig så himla besviken och irriterad över svärfar.

Han har epilepsi, visst han kan inte rå för att han har fått det. Men han fick ett anfall idag, och han och svärmor skulle iväg och besikta bilen, om svärmor skulle åkt iväg så skulle hon ha varit bort i minst 1½ timme om hon skulle skynda sig. Men hon om nån kan inte skynda sig. Hon ska alltid göra hundra andra saker innan hon kan åka iväg.

Svärfar kan inte lämnas ensam när han ska till och få anfall, så att då var svärmor tvungen att stanna hemma. Då kan man ju förvänta sig att hon skulle ringa och avanmäla tiden för besiktningen, men icke sa nicke. Gubben åker till dom (som tar en halvtimme) och hämtar bilen, åker samma väg tillbaka. Sen läre han åka tillbaka med bilen och hämta sin bil. Så bara resan tar två timmar för honom.

Jag som hade planerat in att jag, gubben i lådan och lilla lillkillen skulle åka iväg och storhandla när stora lillkillen var på dagis. Det är lugnast att handla när han är på dags tycker jag, sen så kan jag tycka att det är skönt att få handlingen gjord på förmiddagen när det är lite mindre människor på affären. Men nu får vi skjuta på det tills stora lillkillen har kommit hem och handla i eftermidag.

Tar en snabb skrivning nu eftersom jag inte vet när gubben komma hem.

Mamma var här en sväng, hon åkte nyss hem.

Vi satt och diskutera hur jag och gubben uppfostrar stora lillkillen. Mamma tycker att stora lillkillen inte ska få vara med och bestämma saker och ting. Men jag och gubben tycker att det är bra om stora lillkillen får vara med och bestämma, tex om han vill ha äpple eller apelsin.

Mamma tycker att jag och gubben ska bestämma allting åt honom. Visst han är inte gammal och när man är barn ska man inte bestämma över allt. Men jag tycker att barnet kan få vara delaktig i vissa beslut, som tex om barnet vill ha ett äpple eller apelsin. Eller om barnet vill ha mer mat när man äter. Är bara några saker som vi prata om.

Men nu läre jag sluta innan gubben i lådan kommer hem.

Jag känner mig så oerhört ensam just nu.

Jag vill bara sätta mig och göra ingeting, samtidigt som jag känner att jag vill göra en massa med saker, men jag vet dock inte vad.

 Jag känner att jag vill ha fler vänner, men vet inte vart jag ska finna dom och jag vet inte heller hur jag ska bete mig bland folk. Jag har blivit så himla folkskygg.

Jag vill även gå ner i vikt, ca 25 kilo skulle jag vilja gå ner. Ska försöka att komma ut på en rask promenad varje dag. Ska försöka att övertala gubben i lådan att passa båda pojkarna när han kommer hem så att jag kan få gå ut en rask promenad. Hoppas att han inte kommer hem så sent bara.

Nu är min stora lillkille frisk. Men nu är gubben i lådan sjuk istället, han har varit magsjuk plus att han är förkyld och när en kille är förkyld så är ju han jätte sjuk, nästan dödsjuk.

Lilla lillkillen är även lite förkyld, värst är hostan han har som är jobbigast för honom. Han hostar en hel del nattetid så att ja får svårt att sova. Sen dag tid kan jag inte sova, för att då är stora lillkillen vaken och härjar. Så att jag är så oerhört trött. Känns som jag skulle kunna somna sittandes här rakt upp och ner. Men får helt enkelt vänta till kvällen då det är dags att sova.

Denna vecka har min stora lillkille haft påsk lov, men imorgon så ska han tillbaka till dagis. Själv så ska jag iväg till gyn och kolla ifall jag har några cellförändringar, har blivit opererad för det en gång, så att jag går på extra koller. Får hoppas att gubben är så pass pigg så att han orkar att ta lilla lillkillen medans jag ligger där och bresar för en främling.