Känns så himla tungt med allting just nu.

Jag vill så mycket, men kan göra så lite. Allting beror på att jag inte har råd med något. Det finns inga pengar till nånting.

Jag vill klippa mig, vill köpa nya kläder, vill köpa nya skor, vill köpa ny dator och mobil, jag vill gå ner i vikt, vill bli skuldfri.

Men ny telefon kan jag hoppa över, för att det är ändå aldrig någon som ringer mig. Datorn behöver jag för att kunna kolla runt, inte för att hålla kontakten med vännerna, för sånna har jag inte.

Nya kläder, skor och frisyr behöver jag inte heller egentligen för att det är ändå ingen som märker hur jag ser ute, det är ändå ingen som tittar på mig.

Så det bästa vore ifall jag bara gick och gömde mig så att allihopa slapp se mig.

Gubben i lådan vill att jag ska söka sommar jobb. Visst jag skulle inte ha några problem med att jobba hela sommaren, men frågan är vart lillkillen ska vara under dagarna då. Gubben i lådan har semester senare på sommaren, typ i slutet av juli, början av augusti (det stället han jobbar på har bestämda semester veckor). Och om jag ska jobba hela sommaren så börjar jag jobba i början av juni.

Har sökt dagis plats, men vet dock inte när han får börja, men tidigast första juni börjar han. Sen så kanske det tar två veckor att skola in honom. Så att jag kan tidigast börja jobba i mitten eller av slutet av juni.

Gubben i lådan säger att hans mamma kan ställa upp och vara barnvakt då det behövs. Aldrig i livet tänkte jag då. Och ja vill absolut inte att hon ska skola in lillkillen på dagis. De som ska skola in lillkillen är antingen jag eller gubben i lådan, det är våran uppgift, absolut ingen annans. Svärmor eller någon annan kan gå och hämta honom om det skulle behövas, om jag eller gubben i lådan inte har någon möjlighet att hinna hämta honom i tid eller av någon annan orsak.

Men ingen annan än jag och gubben ska skola in honom. Allra helst hade jag velat skola in lillkillen, jag har sett fram emot det lite granna, att få skola in honom på dagis.

Har en sån himla oro i kroppen.

Det kryper i kroppen på mig.

Jag vill rymma så långt jag bara kan komma, men ändå så vill jag krypa under en sten och gömma mig.

Jag vill träffa folk, men ändå så vill jag bara vara själv.

Jag vet varken ut eller in.

Just nu så mår jag inte bra.

Jag vill så mycket med mitt liv, men så lite jag klarar av.

Visst, man klarar av allt man vill, men just nu så tror jag att jag inte klarar av något.

Vad ska jag göra för att orka med livet?

Jag förstår mig inte på mina svärföräldrar alls. Dom bor ca 3,5 mil ifrån mig och gubben i lådan, dom har två söner till varav den ena bor 20 mil ifrån dom och den andra ca 8 km ifrån dom. Nu är det så att svärföräldrana ska åka och hälsa på sonen som bor 20 mil från dom över helgen och då frågar dom gubben i lådan ifall dom kan komma och elda åt dom i huset. Jag tycker ju att det hade varit bättre ifall dom hade bett sonen som bor i närheten av dom komma och elda åt dom.

Men den sonen är knepig, han tänker typ bara på sig själv. Han har fem barn (ett från tidigare förhållande, ett bonus och tre gemensam me nuvarande), varav den ena har en cp skada, han har avlastning varannan helg till det barnet. Och han nästan kräver att hans föräldrar (mina svärföräldrar) ska ta dom andra barnen så att han och frun ska få egen tid för att dom tycker att det är så jobbigt med alla barnen. Och på det så har dom skaffat sig en stor hund.

Varför skaffa sig en hund när man knappt orkar med alla barnen?

Han blir sur när hans föräldrar säger nej till barnvakt.

Jag vet inte vem av gubbens i lådans släkingar som är värst.

Svärföräldrana kom förbi igår en sväng. Dom prata med gubben i lådan att dom skulle komma igår, vi trodde att dom skulle komma förbi mitt på dagen. När dom inte hade kommit då, så ringde gubben dom, då sa dom att dom skulle komma halv fyra, fyra tiden. Men dom kom först framåt halvsju tiden. Väldigt dålig på att passa tider tycker jag. Så är det alltid med dom. Om dom säger att dom ska komma en viss tid så kommer dom några timmar senare.

Det första svärmor gjorde när hon kom var att börja rota i köket och skulle fixa mat åt henne och svärfar. Hon frågar ens inte om det är okej. Hon använder min gjutjärn stekpanna för att fixa korv, sen när hon diskar den så ställer hon den upp och ner på diskbänken, hon som har jobbat i kök ett ex antal år innan  hon blev sjuk pensionär borde veta att gjutjärns pannor ska torka på en varm platta för att inte rosta. Så att när dom hade åkt så ställde jag den på plattan och torka den så.

Sen så fick vi bröd av dom här om veckan, jag bad gubben i lådan om att få recept på det, men vi fick det inte av anledningen "man måste ha en bakmaskin för att gör det, för att det blir för tungt och hon kommer inte orka med att knåda det" Vad fan vet hon om det? Hon vet inte vad jag orkar eller inte.

Gubben i lådan har sin bil hos sina föräldrar och han har ju varit där var och varrannan dag de senaste två veckorna och titt som tätt har han kommit hem med saker till lillkillen, visst jag tar tacksamt emot det. Men han kommer em med typ rotmos, nyponsoppa med mera som svärmor har gjort själv. Och igår när dom var här så frågade hon lillkillen "har du fått smaka det, eller är mamma för snål?" Hon fråga lillkillen det när jag satt bredvid, snacka om att nedvärdera mig.

Men mig ska hon inte få trampa på.

Är ensam hemma med lillkillen idag igen.

Gubben i lådan åke och meka tidigt i morse, och troligtvis så kommer han komma hem sent ikväll.

Tycker att det är tråkigt att han gör så att han åker och mekar och är borta hela dagarna.

När han är hemma så är han så trött så att han orkar inte ta hand om lillkillen så att jag får göra det själv jämt.

Jag önskar att jag hade vänner som jag kunde gå och hälsa på när han sticker iväg så där och är borta hela dagarna. Visst jag har vänner, men dom har dragit sig undan lite granna sen jag fick barn.

Och hur jag skaffar nya vänner vet jag inte hur jag ska göra, jag har så himla svårt att få kontakt med folk, jag vet inte hur jag ska bete mig :(

Och frågan är vart jag ska få nya vänner, vart ska jag vända mig någonstans?