Fy fan va jag hatar livet. Det enda som håller mig vid liv är lillkillen och bebben i magen på mig.

Gubben i lådan kom iallafall hem och skjutsade ner mig till ams så att jag var där till tjugo i fyra. Lillkillen skulle vara med gubben hade vi bestämt. Lillkillen hittade en klubba i samma veva som när vi skulle gå ner till bilen så att jag sa att han skulle få den när han satt i bilen. Så att när han hade satt sig i bilen så öppna gubben den åt han och säger "Gör som mamma, stoppa i mun". Jag har bett honom så många gånger att han ska sluta med att säga det för att jag tycker att det låter så förnedrande åt både mig och lillkillen. Nu när han sa det till lillkillen så smällde jag till gubben och bad honom att sluta säga så, och då blev han så sur och säger att nu får det vara nog, att nu lämnar han mig.

Om det nu tar slut mellan oss så är det mitt fel känns det som, bara för att jag inte kan tygla mitt humör (enligt honom), han vet aldrig vart han har mig humörmässigt. Men han vet exakt vad som gör så jag blir uppretad och ledsen.

Om jag inte hade varit så arg, uppröd och ledsen nu så skulle jag njuta av att vara ensam ett tag. Jag har ju bett om så många gånger att få vara det hemma, så som gubben har fått vara när jag har jobbat och när lillkillen har varit på dagis. Men jag kan inte njuta nu, jag kan inte slappna av. För att jag vet ens inte när dom kommer hem, jag vet inte vad han kommer att bestämma sig för.

Ett vet jag iallafall, att jag älskar gubben i lådan mycket, fast han beter sig som han gör. Han betyder väldigt mycket för mig, fast han retar gallfeber på mig.

Men ett är iallafall säkert. Om vi skulle gå skilda vägar så kommer jag se till att barnen bor hos mig. Iallafall så länge han står skriven hos sina föräldrar. För att om vi skulle ha barnen varannan vecka så ska gubben i lådan ha egen lägenhet. Dom ska inte vara hos farmor och farfar dom veckorna som dom har sin pappa vecka, det ska jag se till att det blir. Visst det låter elakt, men jag tänker på mina barn bästa, och det bästa är inte att bo hos dom varannan vecka.

Men nu vill inte jag att det ska ta slut mellan mig och gubben i lådan. Jag vet hur det är att växa upp med skilda föräldrar. Alla funderingar över hur det är att ha mamma och pappa under samma tak. Men jag vet bara inte hur jag ska bete mig mot gubben i lådan när han hör av sig. Jag messade honom när jag gick från ams att lillkillen behöver ha mat ganska snart, att han skulle höra av sig om dom skulle äta mat hemma eller någon annanstans. Han har inte heller några blöjor åt lillkillen, så att dom läre ju komma hem snart i vilket fall som helst. För att det är några timmar sen jag byte blöja på honom.

Varför ska man ha känslor för? Jag blir tokig på dom. Ibland så önskar jag att jag bara kunde försvinna. Men då tänker jag på min älskade son och bebben i magen som skulle förlora sin mamma, det är dom som håller mig vid liv.

Gubben i lådan kom hem en sväng och var sur. Jag ställde mig och diskade, vid sex tiden så bad jag honom att fixa lite middag åt lillkillen. Vid strax efter sju så hade ingen mat kommit fram till honom så att då fick jag ställa mig och fixa det åt honom.

Strax efter vid ca halv åtta så sticker han och säger att han åker en vända, än så länge så har han inte kommit hem ännu. Får väl se när han kommer hem. Han berättade att han funderade på att ringa och göra slut med mig när han var ute och åkte första svängen. Men det hoppas jag inte att han kommer att göra, för även om han är jobbig på sitt vis, och jag får det mesta av ansvaret av lillkillen. Men han finns där och hjälper mig iallafall emellan åt när jag behöver hjälp och dessutom så betyder han så oerhört mycket för mig. Men det är tydligen inte tillräkligt för honom. Han vill ha nått mer, vad det nu är. Enligt honom så är det för mycket tjafs från min sida. Jag har bett honom att få hjälp, men han säger att han inte vet hur han ska hjälpa mig, då tycker jag att han får så lov att stå ut med så kallat tjafs som han säger, enligt mig så är det vad jag tycker och önskar att han kunde göra här hemma. Som tex att lägga lillkillen några kvällar, kliva upp på morgonen med lillkillen så att jag får sovmorgon. Men när jag säger det så tjafsar jag bara på honom. Så hur ska man be om saker utan att det tolkas som tjafs av honom?

Jag förstår inte varför gubben i lådan anser att jag tjafsar när jag säger vad jag tycker eller kommenterar något.

Senast blev det idag när jag sa nått, kommer inte ihåg vad det var, men han blev iallafall sur. Vi hade varit i en lekplats och var på väg hem i bilen, så då sa han att han skulle åka till en kompis, så att där kommer han väl vara i några timmar.

Men jag har försökt att göra så att han förstår att han läre lägga lillkillen lite oftare än han gör. För att just nu så lägger han lillkillen en, max två gånger av tio efter att jag har bett honom göra det. Tre kvällar i rad har jag bett honom att han ska lägga lillkillen, men det har slutat med att jag har fått göra det för att han fått för sig att göra nått annat i samma veva som det är läggdags för lillkillen.

Det är lika på vardagarna när lillkillen ska till dagis. Jag har praktik på heltid, han har varit sjukskriven ett tag nu, men ändå så har det varit jag som har fått gått till dagis med lillkillen och lämnat honom vid halv sju och fått hämta honom vid fyra. Jag ser fäder lämna och hämta sina barn på dagis, men gubben i lådan gör aldrig nått sånt. Förutom en gång har han lämnat en gång, men då låg jag hemma med värsta migränen. Sen så har gubben i lådan följt med och lämnat och hämtat lillkillen från dagis, aldrig ensam annars. Jag tycker att det är jobbigt att jag måste ta det största ansvaret för lillkillen medans gubben kan åka och roa sig med olika saker.

I bilen idag så sa gubben "Gör vi rätt att stanna kvar hos varandra?". Verkar som han inte orkar med när jag säger min mening, han anser att jag tjafsar. Jag anser att han ska kunna tåla att man säger saker till honom.

Bröt ihop till hälften idag, nästan helt o hållet.

Ja försökte nanna lillkillen, men han bara grina o grina o ville inte sova, men ja märrkte på honom att han var trött. Gubben i lådan ligger ute i soffan i vardagsrummet o mår illa o skriker på mig att ja ska låta lillkillen vara uppe, men när jag inte ger mig så kommer han in i sovrummet o e flyförbannad o rycker lillkillen ur sängen.

Det är i det läget allt brister för mig, tårana forsar ner o ja sitter kvar i sovrummet o gråter, gubben i lådan visste att ja satt o grät, för att ja hade börjat lite smått redan när ja försökte nanna lillkillen, så att han såg ju det när han hämta lillkillen. Men men så hade ju gubben i lådan tagit upp lillkillen o gått ut i vardagsrummet, men lillkillen va fortfarande ledsen o de var ja som fick ta hand om honom i slutändan.

Nu sover lillkillen iallafall, ja sitter på toa o bloggar o e ledsen o gubben i lådan ligger i soffan o mår illa, då kan han inte göra nått annat än att ligga stilla.Han bryr sig inte om att ja e i upplösningstillstånd, han bryr sig inte att ja håller på att bryta ihop. Ja får läka mina sår själv, eftersom de e så synd om gubben i lådan som inte klarar av nått annat än att ligga still när han mår illa. Ja ska alltid ta hand om allt, spelar ingen roll hur sjuk jag e, ja ska ta hand om lillkillen ändå, för att att gubben i lådan inte kan de för att han inte e hemma av olika anledningar.

Ja orkar inge mer snart.

Men ja biter ihop för lillkillens skull.

Skriver bara en snabbis, gubben i lådan ligger inne i sängen och vilar och lillkillen ligger oxå och vilar. La lillkillen nyss, och gubben i lådan vakna till, så därför blir det bara en snabbis skrivet.

Börjar fundera ifall jag gör rätt med att stanna kvar hos gubben i lådan. I torsdags så hade lillkillen feber som bara steg, sjukrådgivningen tyckte att vi skulle åka in med honom. Skulle på toa o pinka, kollade på telefon och såg att ja hade fått sms som jag börja svara på, och då blev han förbannad och tog tag i mig om hakan och sa "låt bli den där förbannade telefon". Sen på kvällen då han hade lugnat ner sig så sa han att han blev stressad och fick panik för att lillkillens feber bara steg och jag bara skrev sms och verkade vara så himla cool lugn.

Sen idag så låg han i sängen och låg och blunda, tyckte att han var gullig när han låg så som han gjorde så att jag tänkte knäppa kort på han. Så att när blixten lyste på han så slog han kameran ur händerna på mig och var skit förbannad.

Så min undran är ifall jag gör rätt att stanna med honom.

Är detta en början till en misshandel tro?

Har en sån himla oro i kroppen.

Det kryper i kroppen på mig.

Jag vill rymma så långt jag bara kan komma, men ändå så vill jag krypa under en sten och gömma mig.

Jag vill träffa folk, men ändå så vill jag bara vara själv.

Jag vet varken ut eller in.

Just nu så mår jag inte bra.

Jag vill så mycket med mitt liv, men så lite jag klarar av.

Visst, man klarar av allt man vill, men just nu så tror jag att jag inte klarar av något.

Vad ska jag göra för att orka med livet?

Jag undrar vart livet är på väg någonstans.

Jag undrar ifall jag och gubben i lådan kommer fortsätta att bo ihop.

Jag funderar över det för att han tycker att det är jobbigt jag snäser ifrån för små saker och han vet inte om han orkar med det så mycket längre. Men det kan även han göra emellan åt, tex när han är trött eller när han håller på att meka med bilen. Visst jag kan fräsa ifrån för små saker det vet jag, men det beror på att jag är trött av olika saker, tex att jag har tagit hand om lillkillen hela dagen och gubben i lådan kommer hem från jobbet, drar av sig jobb kläderna, sätter sig framför datorn medans hans badvatten håller på att hällas upp i badkaret. Och då har jag ibland gjort mat tills han kommer hem, så att då får jag stå vid spisen och se till att den inte blir förstörd och samtidigt försöka trösta lillkillen som sitter i sin stol o e grinig för att jag satte honom där när jag på börja med maten, och på det så är jag trött.

Sen resten av kvällen så gör han sina saker, jag får nästan säga till "ta hand om lillkillen så att jag får duscha" och då får jag ta snabbduschar för att lillkillen är grinig.

En gammal arbetskompis till gubben i lådan ska ha 30 års fest snart och gubben har tänkt att han ska gå, och han vill att jag ska följa med och vi ska lämna lillkillen hos hans föräldrar (lillkillens farmor och farfar). Det vill inte jag, för det första så e de för tidigt att lämna bort honom i flera timmar tycker jag (han är bara ett halv år) och för det andra så är lillkillen van att det är jag som nannar honom om kvällarna. Det är ingen annan än jag som har nannat honom om kvällarna, och jag är rädd att han inte kommer att lyckas att somna. Visst jag kanske är nojig, må så vara. Och för det tredje så vill inte jag att dom ska vara så mycket med lillkillen, för att dom är så hafsiga. Så har dom en stor hund som jag inte alls litar på. När man sitter och äter hos dom så sitter hunden bredvid en och flåsar en i örat, just för att dom ger hunden mat från bordet. Hunden är sju år och beter sig som en valp, visst hunden kanske inte skulle göra illa lillkillen medvetet, men hunden kan göra det omedvetet, tex spring över lillkillen när han ligger på golvet.

Varför kan jag inte sova när jag kan och får sova hur länge jag vill? Men det är ju typiskt mig att vakna tidigt och inte kunna somna om när jag är ledig.

Det som händer idag är att jag och gubben i lådan ska iväg till svärföräldrana, och där kommer vi bli i flera timmar. Har inga större problem med dom, men det blir jobbigt att vara där i flera timmar. Och dom senaste veckorna har det blivit att vi har åkt till svärisarna dom senaste lördagarna och varit där i flera timmar.

Svärmor säger hela tiden att mitt och gubbens i lådans barn ska heta Rasmus om hon får säga sin mening, jag skrev ju om det här om veckan (jag länkar där jag skrev jag om det http://draken.bloggagratis.se/2010/02/22/2583202-anti-mot-svarforaldrana/ ) Tack vara henne så blir jag mer och mer anti mot namnet Rasmus, kan inte säga det till gubben i lådan varför jag börjar tycka mindre om Rasmus, det går bara inte.

Så därför så brukar jag komma med andra förslag till namn, men det verkar vara ganska kört. För att gubben i lådan vill verkligen ha Rasmus, undra om det beror på att hans mamma vill ha det.