Då var julen över. Den var mysig, först var jag, lillkillen och gubben i lådan hos hans bror där broderns fru och fyra av fem barn var och gubbens föräldrar var.  Sen så åkte vi tre till mamma och fortsatte och firade där med mamma, syster, systers pappa, faster och farfar med tant.

Att vara hemma hos mamma var mysigt, att vara hos svågern var mindre mysigt för att deras äldsta son fick magsjuka :S Så att jag kände att jag bara ville därifrån så fort som möjligt.

Två av svågerns pojkar, som är fem och nio, tycker jag är väldigt otacksamma när det gäller klappar, visst dom är bara barn, men min syster visade mer uppskattning för klappar när hon var i den åldern. Men dom två pojkarna sliter av pappret och tittar vad det är för nått i en sekund och sen så går dom vidare till nästa klapp och gör likadant tills alla är öppnade.

Men sen så ringde svärmor och prata med gubben i går och tyckte att vi skulle åka till svågern idag för att han fyller år. Men jag vill inte åka dit när dom hade magsjuka i fredags. Om vi inte hade haft lillkillen så fint, då hade jag kunnat fundera att åka, men nu när vi har honom att tänka på så glöm det. Hon verkar inte tänka långt alla gånger, hon kan inte vara så smart.

Är otroligt trött. Vaknade vid nio tiden igår morse, och skulle gå och lägga mig vid elva tiden igår kväll, lillkillen vaknar då och är jätte grinig. Jag försöker först att få honom att somna om igen i min och gubbens säng, men han vägrar att somna. Gubben bara suckar och stönar och säger "grinolle" till sonen. Till slut så kliver jag upp med sonen så att gubben ska få sova. Fick sitta upp med honom till tre i natt, så att jag är ganska dö idag. Det gör inte så mycket, det som är värre är att gubben säger att HAN  är trött och inte får sova. Han får sova om nätterna, för att det är jag som tar hand om sonen när han är grinig, varje gång jag kommer och lägger oss så snarkar gubben för fullt.

På morgonen får jag gå upp lillkillen när han vaknar, även om jag har varit uppe med honom halva natten. Gubben säger att det beror på att jag fortfarande ammar honom. Visst, jag kan först amma lillkillen i sängen så kan gubben gå upp med honom sen så att jag får sova vidare för en gångs skull. Sonen är snart åtta månader och under dom månaderna så har gubben gått upp tre gånger med sonen så att jag har fått sova vidare, en gång lyckades jag sova vidare det berode bara på att jag hade huvudvärk, de andra två gångerna så lyckades jag inte somna om utan låg bara där och drog mig och jag tyckte att det var väldigt skönt.

Och varje kväll i hela sonens liv är det jag som har fått nanna honom, gubben säger samma sak där som han säger på morgonen, det är ju du som ammar honom. Sonen har nu börjat få välling, som han har fått i snart två månader. Men ändå har gubben inte lyckats få honom att somna, eller han har ens inte försökt.

Jag önskar bara att han kunde ta hand om sonen så att jag kan få lägga mig tidigare på kvällen eller få sova längre på morgonen.

Hade varit inne på Jula i Gävle och handlat med gubben i lådan och lillkillen (lillkillen satt i vagnen). Gubben hade parkerat bilen en bit ifrån ingången, så att han gick iväg förväg när jag höll på att klä på lillkillen alla kläderna som jag hade dragit av honom när vi var inne på Jula. Sen när jag och lillkillen gick till bilen så gick vi över parkeringen, vi gick nära de parkerade bilarna så att vi inte skulle vara ivägen för de bilarna som åkte som dårar, var nära på att ta i bilarna några gånger med vagnen, så nära gick jag. När vi var typ fem meter från våran bil så var vi nära på att bli påkörda av en bil som skulle köra förbi oss. Jag såg att föraren tittade åt andra hållet, han kom bara närmare vagnen, och när han var ca 2 dm från vagnen så knaka jag på huven för att han skulle se att han var nära. Men då blir han skit sur, ungefär som om det är min uppgift att se till att inte bli påkörd. Visst, det är delvis sant, men när jag inte kan gå mer åt sidan och inte kan gå fortare än vad jag gör så kan inte jag göra något mer. Det är lika mycket förarens uppgift att se till att inte köra på någon.

Föraren blev så sur på mig att han var nära på att kliva ur bilen o klappa för mig. Det kunde han gärna ha fått göra, jag gör allt för att försvara min son. Om han hade varit nära på att köra på mig hade jag inte gjort så mycket, jag kan lätt hoppa undan, värre är det när en bil kommer för fort och för nära min son.

Jävla grannar. Jag står inte ut med dom snart, eller rättare sagt jag gör inte det nu. Dom spelar så jäklar hög musik så att det ekar i hela trapphuset och så att golvet vibrerar. Jag var ner och bad dom sänka volymen, men enligt grabben som jag prata med så var det bara jag som klaga, men jag sa "att det är det inte." Sen så sa han att han hade fått tillåtelse att få spela musik, visst jag kan tänka mig att han har fått tillåtelse att spela, men inte så hög musik. När jag prata med honom så var allmänt otrevlig.

Jag prata med grannen (vi kan kalla henne för J)efteråt som bor rakt ovanför den spelande grannen, jag bor snett ovanför den spelande grannen. Jag har pratat med J tidigare om den spelande grannen. Hon har barn som har sagt till denna kille, hon själv har sagt till, och killen tycker att det är så bra att dom kommer och säger till och tycker att det är så bra att dom säger till och är jätte trevlig mot henne.

Min granne J har bott i ett annat område, de gjorde även den spelande familjen och tydligen så är mamman i familjen fd knarkare eller alkoholist. När den yngsta grabben var runt två, tre år så hade han sprungit barfota ute när det var mitt i vintern, medans mamman låg inne och var borta i vad det nu hon gick på för nått. Och J berätta även att den äldsta grabben i den här familjen har suttit inne på någon ungdomsvårdshem/fängelse av nått slag och kom ut i våras. Tycker att det är lite läskigt.

Jag ringde även och prata med vaktmästaren om denna problem familj, och det ända han säger är att han ska skicka ut en varning, får väl se ifall det hjälper. Skulle inte alls förvåna mig ifall den varningen inte ses utav mamman.

Jag undrar hur min svåger tänker egentligen. Fick reda på att han och hans fru har skaffat en maremma valp, det är väl inte hela världen tänker väl ni. Men dom har en varsin flicka sen tidigare förhållanden, sen så har dom tre pojkar gemensamt, den älsta som är nio har en cp skada som han är född med, den yngsta är född i slutet av juli detta år (hon går mamma ledig nu) och den mellersta pojken är extremt rädd för både hundar och katter. Varför i hela världen skaffar man en hund som en maremma då, dom som kan bli nästan som kalvar när dom är färdig växta.

När pojken är hos sin farmor och farfar (mina svärföräldar) som har en leonberger, så vågar pojken knappt vara i samma rum som hunden. Och när deras katt kommer in från sin daglia tur ute så kryper han nästan på väggarna, för att han inte vet vart han ska ta vägen när han vet att både katt och hund är i samma rum som han själv.

Så att nu undrar jag varför i hela världen dom skaffar en hund då?

Och dom har haft fem hundar tidigar, två gav dom bort och tre avliva dom. Dom avliva en av dom av medicinska grunder, men dom andra två så avliva dom för att dom inte orkade med och dom två som dom gav bort, gav dom bort pågrund av att dom inte orka med hundarna. Så att då undrar jag ännu mer varför dom skaffar ännu en till hund.

Hur ska dom orka med en hund nu?

Hur ska hon orka med en hund själv under dagarna? Hur ska hon kunna gå ut med hund valpen när minsta pojken ligger och sover?

Hur blir det mellanpojkens hundrädsla?

Jag tycker att det vore bättre att skaffa en hund när mellanpojkens rädsla för hundar är borta, eller nästa helt borta.

Blir rätt så ledsen på gubben i lådan.

Gubben i lådan vill åka till sina föräldrar en gång i veckan, jag säger inget om att jag inte vill det, jag följer med för hans skull.

Och när vi ska åka till min mamma (som vi gör typ högst två gånger i månaden) så suckar han och säger att han säger att han är trött och helst vill stanna hemma och bara ta det lugnt.

Jag tycker att det är lite smått snuskit hos mina svärföräldrar. Dom har två rum som är proppfulla med olika saker, ja jag vet inte vad det är, men gamla saker som man inte har någon användning för längre, så som trasiga saker. Sen så kan dom gå och fjärta stup ikvarten, även vid matbordet när man sitter och äter, och det är så himla äckligt, det är så att man nästan tappar matlusten. När jag ska till och berätta något och jag har påbörjat, så kan svärmor börja prata om något helt annat.

Suck säger jag bara.

Jag älskar ju gubben i lådan, men har väldigt svårt för svärföräldrana.