Fy fan va jag hatar livet. Det enda som håller mig vid liv är lillkillen och bebben i magen på mig.

Gubben i lådan kom iallafall hem och skjutsade ner mig till ams så att jag var där till tjugo i fyra. Lillkillen skulle vara med gubben hade vi bestämt. Lillkillen hittade en klubba i samma veva som när vi skulle gå ner till bilen så att jag sa att han skulle få den när han satt i bilen. Så att när han hade satt sig i bilen så öppna gubben den åt han och säger "Gör som mamma, stoppa i mun". Jag har bett honom så många gånger att han ska sluta med att säga det för att jag tycker att det låter så förnedrande åt både mig och lillkillen. Nu när han sa det till lillkillen så smällde jag till gubben och bad honom att sluta säga så, och då blev han så sur och säger att nu får det vara nog, att nu lämnar han mig.

Om det nu tar slut mellan oss så är det mitt fel känns det som, bara för att jag inte kan tygla mitt humör (enligt honom), han vet aldrig vart han har mig humörmässigt. Men han vet exakt vad som gör så jag blir uppretad och ledsen.

Om jag inte hade varit så arg, uppröd och ledsen nu så skulle jag njuta av att vara ensam ett tag. Jag har ju bett om så många gånger att få vara det hemma, så som gubben har fått vara när jag har jobbat och när lillkillen har varit på dagis. Men jag kan inte njuta nu, jag kan inte slappna av. För att jag vet ens inte när dom kommer hem, jag vet inte vad han kommer att bestämma sig för.

Ett vet jag iallafall, att jag älskar gubben i lådan mycket, fast han beter sig som han gör. Han betyder väldigt mycket för mig, fast han retar gallfeber på mig.

Men ett är iallafall säkert. Om vi skulle gå skilda vägar så kommer jag se till att barnen bor hos mig. Iallafall så länge han står skriven hos sina föräldrar. För att om vi skulle ha barnen varannan vecka så ska gubben i lådan ha egen lägenhet. Dom ska inte vara hos farmor och farfar dom veckorna som dom har sin pappa vecka, det ska jag se till att det blir. Visst det låter elakt, men jag tänker på mina barn bästa, och det bästa är inte att bo hos dom varannan vecka.

Men nu vill inte jag att det ska ta slut mellan mig och gubben i lådan. Jag vet hur det är att växa upp med skilda föräldrar. Alla funderingar över hur det är att ha mamma och pappa under samma tak. Men jag vet bara inte hur jag ska bete mig mot gubben i lådan när han hör av sig. Jag messade honom när jag gick från ams att lillkillen behöver ha mat ganska snart, att han skulle höra av sig om dom skulle äta mat hemma eller någon annanstans. Han har inte heller några blöjor åt lillkillen, så att dom läre ju komma hem snart i vilket fall som helst. För att det är några timmar sen jag byte blöja på honom.

Varför ska man ha känslor för? Jag blir tokig på dom. Ibland så önskar jag att jag bara kunde försvinna. Men då tänker jag på min älskade son och bebben i magen som skulle förlora sin mamma, det är dom som håller mig vid liv.

Jag förstår inte varför gubben i lådan anser att jag tjafsar när jag säger vad jag tycker eller kommenterar något.

Senast blev det idag när jag sa nått, kommer inte ihåg vad det var, men han blev iallafall sur. Vi hade varit i en lekplats och var på väg hem i bilen, så då sa han att han skulle åka till en kompis, så att där kommer han väl vara i några timmar.

Men jag har försökt att göra så att han förstår att han läre lägga lillkillen lite oftare än han gör. För att just nu så lägger han lillkillen en, max två gånger av tio efter att jag har bett honom göra det. Tre kvällar i rad har jag bett honom att han ska lägga lillkillen, men det har slutat med att jag har fått göra det för att han fått för sig att göra nått annat i samma veva som det är läggdags för lillkillen.

Det är lika på vardagarna när lillkillen ska till dagis. Jag har praktik på heltid, han har varit sjukskriven ett tag nu, men ändå så har det varit jag som har fått gått till dagis med lillkillen och lämnat honom vid halv sju och fått hämta honom vid fyra. Jag ser fäder lämna och hämta sina barn på dagis, men gubben i lådan gör aldrig nått sånt. Förutom en gång har han lämnat en gång, men då låg jag hemma med värsta migränen. Sen så har gubben i lådan följt med och lämnat och hämtat lillkillen från dagis, aldrig ensam annars. Jag tycker att det är jobbigt att jag måste ta det största ansvaret för lillkillen medans gubben kan åka och roa sig med olika saker.

I bilen idag så sa gubben "Gör vi rätt att stanna kvar hos varandra?". Verkar som han inte orkar med när jag säger min mening, han anser att jag tjafsar. Jag anser att han ska kunna tåla att man säger saker till honom.

Jag älskar gubben i lådan oerhört mycket, tro inget annat. Men jag kan tycka att det är oerhört jobbigt när han ska iväg o hålla på med den trimmade bilen och är borta i flera timmar, och det blir inte bättre när han ska iväg och hålla på med den varje dag. Den här veckan som har varit så har han åkt och hållt på med den varje dag förutom igår.

Gubben i lådan åkte iväg för ca en halvtimme sen och ska hålla på med den idag oxå, han tyckte att jag och lillkillen skulle följa med, så kunde vi vara kvar hos hans föräldrar och käka med dom senare. Nej tack tänkte jag, jag träffade svärmor igår och här om dagen träffade jag henne oxå. Så att det räcker för mig. Jag går bara och irriterar mig på henne när jag träffar henne, hon lägger sig i alltför mycket i lillkillens uppfostran. Och jag känner att jag inte har någon ork med henne idag.

Men för att återgå till gubben i lådan, han tycker att det är konstigt att lillkillen gråter när han håller i lillkillen och att han blir lugn när jag håller i honom. Jag tycker att det inte är så konstigt, med tanke på att det är i stort sett jag som håller i lillkillen i stort sett hela dagarna. Det är mig han ligger tätt intill om nätterna. Gubben i lådan håller i stort sett bara i lillkillen när jag duschar. Det är ofta lillkillen är i min famn när jag sitter och äter. Jag har förstökt få gubben i lådan att förstå att lillkillen är ovan att vara i sin faders famn.

Och så fort lillkillen börjar gråta och han är i sin faders famn, så ropar gubben i lådan på mig och säger att lillkillen är hungrig. Eller så säger han att är trött och håller på och somna och vill att jag ska ta honom.

Fan vilken jävla ångest jag har nu.

Fick brev från soc idag där dom har gett mig avslag för ekonomiskt bistånd denna månad.

Hur fan ska jag kunna betala min hyra och el plus att kunna köpa mat till mig? Har typ 2500 och min hyra är på 2400 och elen är på ca fem hundra. Hur fan ska jag klara detta?

Jävla piss oxå!!!!!!

Jag ska bomba dom.

Jag lämnade in min lapp om aktivitetsstöd den 12 februari o det ska ju ta 14 dagar innan man får pengarna, så att jag räknade ut att jag skulle få pengarna på torsdag, senast fredag.

Ringde fk nu o dom säger att dom hade fått in min lapp den 16 februari så att jag kommer att få mina pengar den 2 mars, på måndag alltså. Fk sa att troligtvis så hade af hållt kvar min lapp i fyra dagar.

Tack så jävla mycket jävla piss arbetsförnedringen. Jag som hade velat haft pengarna innan helgen.

Ska det bli så jävla pissigt med utbetalningen att man aldrig vet när man ska få den?

Jag såg verkligen fram emot att du skulle komma till helgen. 

Det gjorde jag verkligen.

Jag som tog ledig från jobbet för din skull, bara för att du skulle komma.

Och detta är tacken.

Ett jävla knytnäveslag i fejset, tack så jävla mycket för det televerket.

Jag visste det, det var för bra för att vara sant.

Han kommer inte komma upp till mig till helgen, han kommer nog aldrig komma upp hit till mig, för att hans pappa är ju dålig och han vill vara i stan om det skulle hända hans pappa nått. Plus att han har det jobbigt med annat oxå.

Jag sa till han att då kan det vara skönt att komma bort från stan och allting runt om nån dag. Men då lyssnade jag inte enligt honom. Då fick han ett svar av mig att jag lyssnade visst på vad han sa, men att jag bara sa vad jag tyckte, o det var då han bara slängde på luren och vägrar att prata med mig när jag försöker att ringa honom. Han bara trycker bort mig hela tiden.

Har fått två mess av honom, i de ena så skrev han att han inte vill bråka, och i de andra så säger han att han behöver ha lugn o ro för att behöva tänka.

Men jag vet vart det kommer att sluta någonstans. Det kommer sluta med att jag kommer bli slängd på en jävla hög som en gammal vante som ingen vill ha. För att detta har jag varit med om förut.

Får väl se ifall han kommer att höra av sig nått tag om hur han vill ha det.

Är riktigt besviken nu. Min lilla raring kommer inte att komma idag :( Han hade fått ett samtal i natt att hans pappa hade åkt in på sjukhuset i natt. Så att han ville upp o träffa sin pappa innan slutet kom.

Jag som hade sett fram emot att träffa honom idag. Jag som hade velat visa upp honom för mina kompisar, jag hade velat visa upp att till och med jag som är så himla ful kan få någon.

Men sitter o funderar ifall det verkligen är sant det som han sa till mig, eller om han skyller på sin pappa för att slippa träffa mig.

Jag vet ju att hans pappa är dålig, men ändå så kan jag inte låta bli att fundera på att han kanske inte vill träffa mig. För att jag var ful, hemsk och äcklig. Detta är mitt dåliga självförtroende som tittar fram och som inte kan tro att någon kan älska mig för mig.

Och det är även min tillit på människor som tittar fram, har ju så himla svårt att lita på folk, har ju blivit sviken så himla många gånger så att jag vet inte riktigt vem jag ska lita på när.