Har försovit mig. Vaknade vid sju o jag börjar egentligen vid sju. Så att jag ringde till jobbet och sa att jag skulle bli sen, men att jag skulle komma så fort som möjligt.

Är skit trött, vill egentligen inte iväg o jobba, har ingen lust med det. Men jag kan ju inte vara hemma bara för att jag inte orkar att jobba. Men nästa vecka är jag ledig förutom på måndagen, så att det läre väl funka förhoppningsvis dom här sista dagarna i veckan. Så är jag ändå ledig på fredag. Så att jg får kämpa på. Slutar ju ändå vid ett i morgon, min enda korta dag på sex veckor.

Jag jobbar ju väldigt olika om dagarna. Som tex i kväll så jobbade jag till nio, fick sluta en kvart tidigare, så att jag var hemma till nio.

Kvart över nio så ringer en kompis och undrar om jag har slutat, när jag säger att jag har kommit hem redan så blir hon lite sur för att jag inte ringde henne när jag var på väg hem, som jag brukar göra ibland när jag slutar vid nio.

För att hon ville att vi skulle gå till max o käka, för att att tydligen så kostar ett maxmål 19 kronor. Och när jag säger att jag inte orkar att klä på mig o cykla iväg, så blir hon ännu puttare.

Men hon kan ju inte förvänta sig att jag ska ringa henne varje gång när jag slutar vid nio, för att förut när jag slutat vid nio o jag inte har ringt henne på väg hem o pratat me henne tills jag kommit hem så har hon blivit putt.

Men varför ska jag egentligen alltid ringa henne på väg hem från jobbet? Hon ringer ju aldrig när hon slutat för dagen o hon vet att jag bara är hemma.

Har en sån jäkla ångest så att jag kan inte somna, så att jag inte är någo trött.

Ligger o funderer ifall jag ska köpa en bärbar dator eller inte. Data affären här i stan hade en bärbar dator för lite drygt sex tusen. Det är ju rätt så mycket pengar ju, pengar som jag egentligen borde lägga på andra saker än en bärbar dator. Jag har ju en dator som fungererar, iallafall någolunda så där. Borde lämna in datorn, för att den strular för mig. Men då blir jag utan dator, o jag känner mig så himla handikappad utan dator. Är ju van att sitta framför den varje dag.

Hmmm, varför ska livet vara så himla komplicerat för?

Var på vattengympa idag, var andra gången jag var iväg på vattengympa. Det e faktiskt rätt så skönt med det. Ska iväg nästa vecka oxå, ett bra sätt att gå ner i vikt förhoppningsvis.

Känner av i axlarna och i armarna att jag har hållt igång, känner mig lite slut.

Blir nog att jag lägger mig tidigt ikväll.

Take my heart

Take my soul

Take it away

Take it to hell

There it belong

Vilken dimma det är ute nu då.

Det ser nästan som ett jätte, jätte tunt snö fall. Men det är en väldigt tätt dimma. Rätt så mysigt.

Snö kommer det nog komma snart skulle jag tro. Det är ju den årstiden.

Men nu ska jag iallafall lägga mig. Sängen ropar på mig.

Vad ska man göra för att man ska bli älskad?

Hur ska man bete sig?

Det sägs att man ska vara sig själv, att andra endast går efter ett fint inre, att utsidan inte spelar någon roll. Ibland så tror jag på det, eftersom det finns såna som jag tycker är mycket fulare än mig har fått kille. Men då kan man fundera varför jag inte får någon.

Är jag så ful?

Har jag så hemskt inre att ingen vill ha mig?

Måste jag bli supersmal med stora tuttar, blondera håret och vara lätt på foten för att någon ska bli överhuvudtaget ska bli intresserad utav mig?

Har nyss pratat med mamma i telefon.

Varför ska jag alltid känna mig så nere efter att jag har pratat med henne. Kanske för att hon är expert på att få mig att känna mig nere.

Hon sa bland annat att jag beter mig okvinnligt.

Men hur ska jag bete mig så att jag beter mig som en kvinna?

Hon sa att jag brukar upprepa saker o ting, att jag kan säga samma sak upp till tre gånger. Men med olika ord.

Hon sa oxå att jag brukar flina hela tiden när jag är bland folk, men det vet inte hon, hon är inte med mig jämt när jag är bland folk.

Hon sa även att jag ska vara mer diskret, att jag hellre ska vara tyst än att

säga något. För tydligen så säger jag inget viktigt enligt henne.

Det känns som hon är besviken på att jag inte blev den människan som hon ville att jag skulle bli. När jag var liten förvänta hon sig väl att jag skulle vara en helt annan människa nu än jag är.

Det känns jobbigt att man aldrig får höra nått bra om sig själv från henne. Det känns jobbigt att aldrig få höra nått bra om mig själv från någon.

Visst det är inte bra att förvänta sig att man ska få bekräftelse jämt och ständigt, men jag önskar att jag kunde få det någon gång i mitt liv. Som tex om jag har gjort något bra så vill jag få bekräftelse, men inte varje gång jag har gjort något bra, men någon gång av någon. Men det är ytters sällan så att det nästan blir aldrig som jag aldrig får berömm eller bekräftelse.

Sitter o funderar vad det är som driver mig framåt i livet. Men jag kommer inte på nått bra. Inga barn har jag, ingen käreste, ingen som väntar på mig när jag kommer hem. Men det är väl hoppet om att jag ska hitta någon som älskar mig som jag är, som håller mig vid liv.

Jag vet snart inte hur jag ska bete mig. Ena dagen så ska jag tuffa på mig o säga vad jag tycker och tänker, nästa dag ska jag tiga för att jag säger aldrig något vettigt.

Jag vet inte hur länge till jag orkar leva. Om det inte finns någon ljusning för mig snart så orkar jag inte nå mer.