Känner mig så himla hopplös. Önskar att jag bara kunde sticka iväg på typ en promenad alldeles själv och få vara ensam, få egen tid. Men tyvärr så kan jag inte det, jag måste tänka på lillkillen.

Gubben i lådan stack iväg nyss. Jag hörde honom hur han satte på sig jackan i hallen, så att jag gick frågade honom "vart ska du då?" "Ska ut och åka en sväng" svarar han då. Han frågar inte om det är okej om han gör det, han frågar inte om det är okej ifall han lämnar mig själv med lillkillen. Han förväntar sig att det är helt okej. Själv så måste jag nästan tjata mig till att få duscha, han skyller på att lillkillen är ju så grinig nu för tiden och gubben inte klarar av honom då. Gubben har sagt ett ex antal gånger "men duscha ikväll när lillkillen somnat". Gubben vet att jag inte duschar så sent, han vet att jag inte tycker om att lägga mig med blött hår. Så att då får jag bli lite smått sur och säga till honom att ta hand om lillkillen så att jag får ta en snabb dusch. Medans han kan lägga sig badet i stort sett varje dag i typ minst tio minuter åt gången.

Han gnäller på att HAN aldrig får egen tid, men jag då. Jag har lillkillen runt om mig hela tiden. Två gånger  har gubben tagit med sig lilkillen när han har åkt iväg till sina föräldrar, två gånger under snart åtta månader. Visst jag älskar lillkillen, men ibland så måste jag få lite egen tid då jag inte behöver tänka på någon annan än mig själv, men det verkar inte gubben förstå, huvudsaken är att HAN får egen tid, sen så skiter han i allt annat.