Att jag är så fundersam om hur jag ska göra med det väntade barnet kan bero på  många olika saker. En anledning kan vara att jag vill ha kvar det, men när jag fick veta att svärföräldrana vill att vi ska behålla det så känner jag lite att jag vill ta bort det bara för att dom vill att vi ska behålla det. Visst det låter dumt att tänka så.

Men jag bad gubben i lådan att inte berätta för någon förrän vi har bestämt oss, dels för att jag ville inte att nån skulle veta om nått om vi bestämde oss för abort och dels för att jag ville att vi skulle besluta oss opåverkade av någon annan.

Nu känner jag att jag har blivit påverkad av vad dom vill, och det är inte bra det.

Mensen var försenad i ca en vecka då jag gjorde ett grav test, det visade positivt. Jag visste inte hur jag skulle reagera, blev både glad men ändå besviken.

Detta gjorde jag för en vecka sedan, så i en veckas tid har jag funderat på fram och tillbaka hur jag ska göra, om jag ska ha kvar detta barn eller inte. När jag väntade lillkillen hade jag inga problem vilket beslut jag skulle ta, då var det en självklarhet att behålla honom.

Men nu velar jag fram och tillbaka om jag ska behålla eller inte behålla.

Vissa stunder har jag beslutat att jag ska göra en abort för att jag vill ha mer tid med lillkillen och att jag inte känner mig redo för ett till.

Vissa stunder har jag bestämt mig för att ha kvar det för att det inte ska bli sån stor ålderskillnad mellan lillkillen och syskonet. Lillkillen kommer vara ungefär 2,5 år när bebben kommer isånnafall.

Att det ska vara så himla svårt. Jag vet inte hur jag ska göra. Gubben i lådan vill ha kvar det, men jag vet inte hur jag ska göra.

Jag tror att jag blir tokig snart.