Ibland så skrämmer gubben i lådan mig rejält.

Vissa nätter så sover lilla lillkillen väldigt dåligt, då bara gråter han större delar av natten, stundtals så sover han. Lilla lillkillen har nu hunnit bli sju månader. I natt var en sån natt, sov en stund sen så vakna han och bara grät och inget dög. Sen så somna han och sen vakna och så var det hela natten. Gubben i lådan sa några gånger (han har sagt det flera gånger) nyp han när han gråter så där.

Jag satt en sväng med han i sängen och försökte ge honom bröstet (men just då dög det inte det), och då var gubben så less för att han inte fick sova och böjde sig framåt och sa argt "Ge hit han". Men jag vågade inte ge honom lillkillen, för att jag visste inte vad han skulle göra. Så i det läget så blev jag riktigt rädd och arg eftersom han hade legat och sagt att jag skulle nypa lillkillen när han gråter helt otröstligt.

Gubben i lådan har även sagt att jag ska lägga ner lilla lillkillen i sin säng när han blir otröstlig så får han ligga där och gråta istället för att jag ska bära på han och trösta honom.

Jag känner mig så himla ensam när det gäller omsorgen angånde lilla lillkillen. Jag vågar inte rikgit lämna honom ensam i gubbens vård, för att jag är rädd att lillkillen ska bli ledsen och om han blir det så kommer han få ligga och gråta tills han slutar. För att senast i går så sa gubben att han inte tänker ta hand om lillkillen när han gråter och är ledsen.

Suck säger jag bara. Varför ska livet vara så himla komplicerat för?