Fy fan va jag hatar livet. Det enda som håller mig vid liv är lillkillen och bebben i magen på mig.

Gubben i lådan kom iallafall hem och skjutsade ner mig till ams så att jag var där till tjugo i fyra. Lillkillen skulle vara med gubben hade vi bestämt. Lillkillen hittade en klubba i samma veva som när vi skulle gå ner till bilen så att jag sa att han skulle få den när han satt i bilen. Så att när han hade satt sig i bilen så öppna gubben den åt han och säger "Gör som mamma, stoppa i mun". Jag har bett honom så många gånger att han ska sluta med att säga det för att jag tycker att det låter så förnedrande åt både mig och lillkillen. Nu när han sa det till lillkillen så smällde jag till gubben och bad honom att sluta säga så, och då blev han så sur och säger att nu får det vara nog, att nu lämnar han mig.

Om det nu tar slut mellan oss så är det mitt fel känns det som, bara för att jag inte kan tygla mitt humör (enligt honom), han vet aldrig vart han har mig humörmässigt. Men han vet exakt vad som gör så jag blir uppretad och ledsen.

Om jag inte hade varit så arg, uppröd och ledsen nu så skulle jag njuta av att vara ensam ett tag. Jag har ju bett om så många gånger att få vara det hemma, så som gubben har fått vara när jag har jobbat och när lillkillen har varit på dagis. Men jag kan inte njuta nu, jag kan inte slappna av. För att jag vet ens inte när dom kommer hem, jag vet inte vad han kommer att bestämma sig för.

Ett vet jag iallafall, att jag älskar gubben i lådan mycket, fast han beter sig som han gör. Han betyder väldigt mycket för mig, fast han retar gallfeber på mig.

Men ett är iallafall säkert. Om vi skulle gå skilda vägar så kommer jag se till att barnen bor hos mig. Iallafall så länge han står skriven hos sina föräldrar. För att om vi skulle ha barnen varannan vecka så ska gubben i lådan ha egen lägenhet. Dom ska inte vara hos farmor och farfar dom veckorna som dom har sin pappa vecka, det ska jag se till att det blir. Visst det låter elakt, men jag tänker på mina barn bästa, och det bästa är inte att bo hos dom varannan vecka.

Men nu vill inte jag att det ska ta slut mellan mig och gubben i lådan. Jag vet hur det är att växa upp med skilda föräldrar. Alla funderingar över hur det är att ha mamma och pappa under samma tak. Men jag vet bara inte hur jag ska bete mig mot gubben i lådan när han hör av sig. Jag messade honom när jag gick från ams att lillkillen behöver ha mat ganska snart, att han skulle höra av sig om dom skulle äta mat hemma eller någon annanstans. Han har inte heller några blöjor åt lillkillen, så att dom läre ju komma hem snart i vilket fall som helst. För att det är några timmar sen jag byte blöja på honom.

Varför ska man ha känslor för? Jag blir tokig på dom. Ibland så önskar jag att jag bara kunde försvinna. Men då tänker jag på min älskade son och bebben i magen som skulle förlora sin mamma, det är dom som håller mig vid liv.

Har en sån himla ångest, men vet inte varför jag har det.

Vill hitta på nått, men vet inte om jag har någon ork till att göra det.

Skulle egentligen ha varit på praktiken idag, men är hemma med lillkillen idag igen. Han har blivit förkyld, men är på bättringsvägen, han har bara hostan kvar, så troligtvis så får han gå till dagis i morgon.

Gubben i lådan är fortfarande sjukskriven efter att han krokade. Han har köpt en ny bil som han mekar med som han ska iväg och mappa i morgon, så att han skulle iväg och fixa en massa med den idag. Sa att jag ville duscha innan han stack, fick göra det på nåder nästan. Han sa att jag skulle skynda mig så att han fick komma iväg någon gång. Suck säger jag bara, han klagar på att jag inte duschar så ofta, men han kan inte passa lillkillen undertiden jag duschar.

Bröt ihop till hälften idag, nästan helt o hållet.

Ja försökte nanna lillkillen, men han bara grina o grina o ville inte sova, men ja märrkte på honom att han var trött. Gubben i lådan ligger ute i soffan i vardagsrummet o mår illa o skriker på mig att ja ska låta lillkillen vara uppe, men när jag inte ger mig så kommer han in i sovrummet o e flyförbannad o rycker lillkillen ur sängen.

Det är i det läget allt brister för mig, tårana forsar ner o ja sitter kvar i sovrummet o gråter, gubben i lådan visste att ja satt o grät, för att ja hade börjat lite smått redan när ja försökte nanna lillkillen, så att han såg ju det när han hämta lillkillen. Men men så hade ju gubben i lådan tagit upp lillkillen o gått ut i vardagsrummet, men lillkillen va fortfarande ledsen o de var ja som fick ta hand om honom i slutändan.

Nu sover lillkillen iallafall, ja sitter på toa o bloggar o e ledsen o gubben i lådan ligger i soffan o mår illa, då kan han inte göra nått annat än att ligga stilla.Han bryr sig inte om att ja e i upplösningstillstånd, han bryr sig inte att ja håller på att bryta ihop. Ja får läka mina sår själv, eftersom de e så synd om gubben i lådan som inte klarar av nått annat än att ligga still när han mår illa. Ja ska alltid ta hand om allt, spelar ingen roll hur sjuk jag e, ja ska ta hand om lillkillen ändå, för att att gubben i lådan inte kan de för att han inte e hemma av olika anledningar.

Ja orkar inge mer snart.

Men ja biter ihop för lillkillens skull.

Jag tar och skyndar mig och skriva när både lillkillen och gubben i lådan ligger och sover. Lillkillen gör det inte så mycket ifall han är vaken, för att han förstår inte innebörden med denna blogg, det är värre med gubben i lådan som inte får veta om denna blogg. Bloggen är för mig för att jag ska få terapi, i denna blogg kan jag skriva om sånt som jag inte skulle kunna göra ifall gubben i lådan läste den, jag känner mig inte redo för att berätta allt för honom vad jag går och tänker på.

Men men ska komma till saken.

Känner sån himla stor ångest, jag vet inte varför.

Det känns som jag håller på att sprängas i tusen bitar.

Jag vet inte vad jag ska mig till.

Vill bara skrika.

Vill bara gråta.

Vill bara gå och gömma mig.

Vem skulle sakna mig ifall jag bara skulle försvinna?

Har en sån himla oro i kroppen.

Det kryper i kroppen på mig.

Jag vill rymma så långt jag bara kan komma, men ändå så vill jag krypa under en sten och gömma mig.

Jag vill träffa folk, men ändå så vill jag bara vara själv.

Jag vet varken ut eller in.

Just nu så mår jag inte bra.

Jag vill så mycket med mitt liv, men så lite jag klarar av.

Visst, man klarar av allt man vill, men just nu så tror jag att jag inte klarar av något.

Vad ska jag göra för att orka med livet?

Jag undrar vart livet är på väg någonstans.

Jag undrar ifall jag och gubben i lådan kommer fortsätta att bo ihop.

Jag funderar över det för att han tycker att det är jobbigt jag snäser ifrån för små saker och han vet inte om han orkar med det så mycket längre. Men det kan även han göra emellan åt, tex när han är trött eller när han håller på att meka med bilen. Visst jag kan fräsa ifrån för små saker det vet jag, men det beror på att jag är trött av olika saker, tex att jag har tagit hand om lillkillen hela dagen och gubben i lådan kommer hem från jobbet, drar av sig jobb kläderna, sätter sig framför datorn medans hans badvatten håller på att hällas upp i badkaret. Och då har jag ibland gjort mat tills han kommer hem, så att då får jag stå vid spisen och se till att den inte blir förstörd och samtidigt försöka trösta lillkillen som sitter i sin stol o e grinig för att jag satte honom där när jag på börja med maten, och på det så är jag trött.

Sen resten av kvällen så gör han sina saker, jag får nästan säga till "ta hand om lillkillen så att jag får duscha" och då får jag ta snabbduschar för att lillkillen är grinig.

En gammal arbetskompis till gubben i lådan ska ha 30 års fest snart och gubben har tänkt att han ska gå, och han vill att jag ska följa med och vi ska lämna lillkillen hos hans föräldrar (lillkillens farmor och farfar). Det vill inte jag, för det första så e de för tidigt att lämna bort honom i flera timmar tycker jag (han är bara ett halv år) och för det andra så är lillkillen van att det är jag som nannar honom om kvällarna. Det är ingen annan än jag som har nannat honom om kvällarna, och jag är rädd att han inte kommer att lyckas att somna. Visst jag kanske är nojig, må så vara. Och för det tredje så vill inte jag att dom ska vara så mycket med lillkillen, för att dom är så hafsiga. Så har dom en stor hund som jag inte alls litar på. När man sitter och äter hos dom så sitter hunden bredvid en och flåsar en i örat, just för att dom ger hunden mat från bordet. Hunden är sju år och beter sig som en valp, visst hunden kanske inte skulle göra illa lillkillen medvetet, men hunden kan göra det omedvetet, tex spring över lillkillen när han ligger på golvet.

Känner mig helt nere idag. Vill inte göra något alls idag, men ändå så vill jag göra något istället för att bara sitta instängde här i lägenheten. Men frågan är bara vad det skulle vara. Det är dåligt väder, så att jag har ingen lust att gå ut. Har inga pengar så att jag kan inte shoppa något.

Men något jag skulle vilja göra är att ta en cigg, är så himla röksugen så att jag tror att jag ska bli tokig snart.  Visst det är ett halvår sen jag rökte min sista cigg, så att jag borde inte ha suget kvar. Men jag är ändå så himla röksugen, så om jag hade haft pengar så skulle jag säkert gått och köpt mig ett paket. Men om jag skulle börja röka igen så skulle gubben i lådan bli hemskt besviken på mig.

Men jag har alltid blivit väldigt röksugen när jag är nere, så att det är nog inte konstigt att jag är röksugen nu.

Men jag är iallafall glad över att jag slapp svärmor på resan i fredags. Men det var långtråkigt att sitta och vänta på att det skulle bli klart där. Vi kom strax efter sju på morgonen och åkte därifrån halv ett. Fanns inte mycket för mig och lillkillen att göra. Lillkillen somnade, en sväng så att jag satte mig och läste, tur att jag hade bok med mig, men synd bara att jag inte hade en till bok med mig, för att jag läste ut den.

Men nu är det dags för ett blöj byte på lillkillen, det har brakat en del från hans blöja.

Är helt orkeslös idag. Har ingen lust med något alls idag. Har ångest för något, men jag vet inte för vad :S

Lillkillen och jag är ensamma hemma. Gubben i lådan är på jobbet, men han slutar vid 16. Han har lovat att han ska åka hem på en gång för att jag ska till barnmorskan och sätta in en sprial, och då läre han vara med och passa lillkillen. Är ju lite svårt att passa lillkillen och samtidigt ligga där i gynstolen, speciellt när han inte vill sova. Får hoppas att han kommer att åka hem på en gång. För att sist jag skulle till gyn så ringde han och frågade ifall han kunde komma hem senare för att han hade lite saker och göra, fast han hade lovat att följa med. Då blev jag inge glad på honom. Men men, får se hur det blir idag.

Sen så läre vi hem på en gång och fixa till lite här hemma, för att sen så kommer prästen att komma och prata om dopet som blir om två veckor. Får hoppas att det är en trevlig prälle.