Måste jag verkligen leva vidare i denna värld?
Finns det någon mening me att jag går här och dräller och gör ingeting?

Jag kliver upp på morgonen, sticker till jobbet, slutar jobba för dagen o sticker hem o trökar.

Jag sitter bara hemma och hoppas att det ska ta slut mellan honom och henne. Det spelar ingen roll att dom ska ha barn i december, jag tänker fortfarande honom. Jag älskar honom fortfarande, jag kan inte sluta tänka på honom.

Jag vill att han ska komma till mig och säga att han ångrar sig att han har sårat mig så mycket som han har gjort, att han verkligen älskar mig.

Om det nu skulle hända, som säkert inte kommer att hända, men OM det skulle hända, så skulle jag såra honom så mycket som han gjort mot mig.

Men jag vill hämnas på honom, jag vill att han ska ångra sig så himla mycket för allt, jag vill att han ska må dåligt så som jag har gjort.

Men hur fan ska det gå, hur ska jag kunna göra det?

Pratade nyss med en kompis i telefon som frågade om jag hade äit något idag, o jag sa att ja bara hade ätit frulle idag.

Och då undrade hon mig vad frulle var för något. Frågade på allvar om hon verkligen inte visste vad frulle var för något. Hon är ju ändå 27 år gammal och borde veta vad det är för något, iallafall ha hört talats om det. Men det hade hon inte gjort sa hon surt.

Att bli sur för en sån sak. Förstår mig inte på vissa människor.

Vad är meningen med allt egentligen?

Varför finns jag när jag aldrig bad om att bli född?

Det känns som jag bara har blivit utnyttjad i mitt liv, speciellt utav Han. Känns som han utnyttjade mig för att han visste hur mycket jag älskade honom, han använde sig av mig tills han hittade någon som var bättre än mig på allt, någon som var värd att älska.

Jag trodde att han älskade mig, men tji fick jag. Han slängde iväg mig som en vante när han hade tröttnat på mig.

Jag vet att han har varit så jäkla taskig mot mig o bettet sig som en skit, men ändå så kan jag inte släppa honom. Jag tänker alltid på honom. Som tex när jag är i någon affär, då kan jag tänka "ja men den där tröjan skulle han gilla, så att den köper jag till honom", men sen så kommer jag ihåg att han inte vill ha kontakt me mig nå mer. Eller rättare sagt, jag vill inte ha någon kontakt me honom, inte efter det när han kalla mig för slampa, han som borde känna mig och borde veta att jag inte är någon slamp. Om man inte är det när man har haft tre olika sexpartnes på fem år, så isånnafall e ja de.

Varför kan jag inte släppa honom?

Varför går jag och hoppas att det ska bli han och jag igen?

Jo för att jag älskar honom så himla mycket.

Just nu så ligger han o sover på soffan. Han har väl inte sovit nått i natt gissar jag. Jag vet nog vad han har gjort hela natten. Det skulle inte alls förvåna mig ifall det som jag tror har hänt, har hänt. Jag vet vad han går för.

Vet inte ifall jag ska åka hem nu eller om jag ska vänta tills han har vaknat o prata me honom om vad som hände i natt.

Visste att jag inte skulle ha följt med igår kväll. Jag kände på mig att det var nått som skulle hända, varför litade jag inte på vad jag kände?

Det är typ alltid någon som står bakom mig och tittar över axeln vad jag skriver, o det är inge kul kan jag ju säga. När jag säger att det är privata saker jag skriver så säger dom typ "vad är det för privata saker som du kan prata med dina kompisar om, som du inte kan prata om med d in familj". För även om jag bor med mamma o syster så vill ju jag ändå ha lite privatliv. Det tycker jag att dom borde fatta att jag vill ha lite privatliv.