Har nyss pratat med mamma i telefon.

Varför ska jag alltid känna mig så nere efter att jag har pratat med henne. Kanske för att hon är expert på att få mig att känna mig nere.

Hon sa bland annat att jag beter mig okvinnligt.

Men hur ska jag bete mig så att jag beter mig som en kvinna?

Hon sa att jag brukar upprepa saker o ting, att jag kan säga samma sak upp till tre gånger. Men med olika ord.

Hon sa oxå att jag brukar flina hela tiden när jag är bland folk, men det vet inte hon, hon är inte med mig jämt när jag är bland folk.

Hon sa även att jag ska vara mer diskret, att jag hellre ska vara tyst än att

säga något. För tydligen så säger jag inget viktigt enligt henne.

Det känns som hon är besviken på att jag inte blev den människan som hon ville att jag skulle bli. När jag var liten förvänta hon sig väl att jag skulle vara en helt annan människa nu än jag är.

Det känns jobbigt att man aldrig får höra nått bra om sig själv från henne. Det känns jobbigt att aldrig få höra nått bra om mig själv från någon.

Visst det är inte bra att förvänta sig att man ska få bekräftelse jämt och ständigt, men jag önskar att jag kunde få det någon gång i mitt liv. Som tex om jag har gjort något bra så vill jag få bekräftelse, men inte varje gång jag har gjort något bra, men någon gång av någon. Men det är ytters sällan så att det nästan blir aldrig som jag aldrig får berömm eller bekräftelse.

Sitter o funderar vad det är som driver mig framåt i livet. Men jag kommer inte på nått bra. Inga barn har jag, ingen käreste, ingen som väntar på mig när jag kommer hem. Men det är väl hoppet om att jag ska hitta någon som älskar mig som jag är, som håller mig vid liv.

Jag vet snart inte hur jag ska bete mig. Ena dagen så ska jag tuffa på mig o säga vad jag tycker och tänker, nästa dag ska jag tiga för att jag säger aldrig något vettigt.

Jag vet inte hur länge till jag orkar leva. Om det inte finns någon ljusning för mig snart så orkar jag inte nå mer.