Går fortfarande o tänker på vad som hände på julafton, egentligen borde jag inte gå o tänka på det, för att då mår jag bara sämre.

Men det jag tänker på att mamma hon gjorde inget när han gick mot mig o muckade gräl, hon kom aldrig o frågade hur det var med mig efter att han hade slängt mig tvärs över rummet på golvet.

Jag tycker att hon borde ha sett hur ledsen ja va o hur rädd ja blev för honom. Hon har inte heller frågat nu efteråt hur det är med mig. Men jag kommer aldrig kunna lita på honom igen, hatet mot honom kommer nog aldrig att försvinna helt och hållet.

Jag vet inte heller om det kommer att minska heller, kanske så kommer tiden göra så att hatet mildras. Eller så kommer det växa sig ännu starkare ju längre tiden går, för att så länge han inte ber mig om ursäkt så kommer jag aldrig kunna förlåta honom.

Visst han bad om ursäkt i fyllan, men ett sånt förlåt kan inte jag acceptera. Han bad ju även mamma om ursäkt på sjukhuset när han höll på att nyktra till. Men han har inte bett mig om ursäkt nykter, men han skäms väl så jävla mycket så att han vågar väl inte se mig i ögonen o be om ursäkt.

Och honom har jag sett upp till som en pappa. Det är inte meningen att jag ska ha en pappa. Min riktiga pappa hör jag aldrig av, o den som jag såg upp till som en pappa svek mig så in i norden.

Hur är det att ha en fader som är närvarande?

Hur är det att ha en fader som ställer upp för en?

Hur är det att ha en fader som finns där för en?

Nått som jag aldrig har fått uppleva och nått som jag aldrig kommer att få uppleva heller, för att jag har ingen pappa.

Fan oxå, nu börjar jag gråta oxå. Jag som har tänkt att jag inte ska sörja något som jag aldrig har haft och inte kan få.