Har nyss tjafsat med mamma i telefon. Allt jag skulle göra var att fråga ifall hon hade färg i sin skrivare, för att jag tänkte skriva ut en jobbansökan till ett lågprisvaruhus som söker medarbetere med ansvar för byggavdelingen, det var även andra saker som man skulle göra, som tex hjälpa till på andra avdelingar och kassatjänst. Men hon hade ingen färg i skrivaren och hon sa att hon tyckte att det var fel att jag skulle söka den tjänsten eftersom jag inte kan något alls om bygg, hon tycker att jag skulle fördumma mig ifall jag skulle söka den tjänsten då och att jag inte kommer kunna söka nå fler tjänster där om dom söker.

Men jag tycker att man kan ju alltid söka, för att lära sig det är ju inte så svårt. Och om man söker och visar att man är villig att lära sig är nog bara ett plus anser jag. Jag har ju ändå handels utbildning och jag söker ju inte ett jobb som kirurg direkt.

Efter vårat tjafs så tappa jag lusten till allting. Hade tänkt att ta en långpromenad med lillkillen när han vakna, men det har jag inte någon lust till längre. Hon är väldigt dukig på att göra så att jag tappar lusten för saker och ting, och för att jag känner att jag är värt nånting.

Just nu så känner jag att bara vill gå och lägga mig och dra täcket över huvudet och bara sova bort livet. Men kan inte göra det eftersom lillkillen har vaknat och jag måste ta hand om honom, för att gubben i lådan har dragit iväg på biltävling.

Det är konstigt att gubben i lådan har ork att hålla på med sina intressen, som tex att meka och åka på biltävlinga, båda sakerna i flera timmar, och tävlingarna är flera mil  bort. Men han suckar och stönar när jag ber honom att pasa lillkillen så att jag typ får gå på toa och duscha i fred, att kunna laga mat i lugn och ro utan att lillkillen hänger mig i benen eller att han springer iväg in i ett annat rum där jag läre kolla honom, som tex att han inte klättrar upp på toan där han skulle göra illa sig ganska rejält om han ramla från.

Suck vad ska jag göra med mitt liv, jag orkar inte med det längre snart.