Ibland så skrämmer gubben i lådan mig rejält.

Vissa nätter så sover lilla lillkillen väldigt dåligt, då bara gråter han större delar av natten, stundtals så sover han. Lilla lillkillen har nu hunnit bli sju månader. I natt var en sån natt, sov en stund sen så vakna han och bara grät och inget dög. Sen så somna han och sen vakna och så var det hela natten. Gubben i lådan sa några gånger (han har sagt det flera gånger) nyp han när han gråter så där.

Jag satt en sväng med han i sängen och försökte ge honom bröstet (men just då dög det inte det), och då var gubben så less för att han inte fick sova och böjde sig framåt och sa argt "Ge hit han". Men jag vågade inte ge honom lillkillen, för att jag visste inte vad han skulle göra. Så i det läget så blev jag riktigt rädd och arg eftersom han hade legat och sagt att jag skulle nypa lillkillen när han gråter helt otröstligt.

Gubben i lådan har även sagt att jag ska lägga ner lilla lillkillen i sin säng när han blir otröstlig så får han ligga där och gråta istället för att jag ska bära på han och trösta honom.

Jag känner mig så himla ensam när det gäller omsorgen angånde lilla lillkillen. Jag vågar inte rikgit lämna honom ensam i gubbens vård, för att jag är rädd att lillkillen ska bli ledsen och om han blir det så kommer han få ligga och gråta tills han slutar. För att senast i går så sa gubben att han inte tänker ta hand om lillkillen när han gråter och är ledsen.

Suck säger jag bara. Varför ska livet vara så himla komplicerat för?

Blir allämnt less på mycket. Men just nu så är jag rätt less på att gubben i lådan är borta stup i kvarten och när han är hemma så är han grinig och skyller på att jag är bitchig

Jag är även less på att gubben i lådan säger en massa med negavitet om min familj. Visst den kanske inte är perfekt, säg den familj som är det. Han säger att han tycker att det är konstigt att min mamma aldrig vill ta den stora lillkillen någon gång. Men jag har försökt att förklara för honom att hon jobbar heltid, hon pluggar även just nu och nu så håller hon och hennes syskon på att städa ut mormors hus. Så att hon åker 30 mil enkel resa varrannan helg och städar och plockar, sen 30 mil hem. Så att det är rätt mycket för henne just nu så att nu har hon inte tid.

Jag har sagt till honom att han ska sluta prata negativt om min familj, men han lyssnar inte helt på mig. Jag har god lust att säga att det finns mycket negavitet om hans familj som jag kan ta upp, men jag har valt att inte säga något för om jag skulle ta upp det med honom om hans familj så skulle det bli hus i helvetet. Jag har börjat lära mig om vad jag ska hålla tyst om, iallafall vissa saker.

Känner mig så himla ensam

Gubben i lådan är och repar, och kommer att vara borta ända tills ikväll. Idag så blir det ett långt rep för att det är en utav medlemmarna som åker trettio mil bara för att för att repa med dom. Så att då blir det färre rep, men långa istället. Kan bli typ sex, åtta timmars rep. Och då äter dom tillsammans oxå. Dom skulle iväg och käka innan dom skulle iväg och repa.

Han var borta hela dagen igår oxå. Först så åkte han ca femton mil och köpte ny bil sen så åkte han och spela trummor och kom hem först vid halv tolv.

Men hade gärna velat haft honom hemma, för att det är en del saker som läre fixas här hemma inför helgen då stora lillkillen fyller år. Imorgon så hinner vi inte göra så mycket för att vi ska iväg på begravning.

Men vad ska man göra när man har en ensamhet som äter upp en innefrån?

När man känner att man inte vill vara ensam, men ändå inte är sällskaplig?

Känner att det skulle vara rikgtigt gott med en cigg och ett glas vitt. Men vinet läre jag vänta ett tag till med. Ciggen är bara att glömma, även om jag känner att begäret är så stort så att jag lätt skulle kunna gå och köpa mig ett paket.

Är ensam hemma med grabbarna ännu en dag.

Gubben i lådan har åkt till sina föräldar och skulle prata om sin ekonomi med dom.

Blir så rätt besviken på honom, jag har sagt att jag vill gå till öppna förskolan med honom och grabbarna denna vecka, för att det är försäljning av kläder där denna vecka. Sista dagen är i morgon. Men ännu har han visat noll intresse av att gå dig. Senast idag så sa han att han inte hade nå intresse av att åka på sånt, och varför kunde inte jag gå själv. Men jag tänkte "Ibland så kanske du läre offra dig för min skull, för hur många gånger har jag inte fått göra det för dig?"

Men om jag skulle göra det, så skulle jag bara vara sur, bitchig och elak som säger såna saker. Jag har lärt mig att hålla käft om vissa saker. Men ändå så säger jag för mycket saker verkar det som, för ibland så tycker han ändå att jag är bitchig. Jag bad honom igår att förklara för mig hur man är när man är bitchig, men fick inge svar för att han sa att det hade han förklarat förr och orkade inte förklara igen.

Jag älskar gubben i lådan oerört, men det är jobbigt att han har så svårt att lyssna på vad man säger.

Om jag säger för mycket så är är man jobbig eller bitchig.

Så hur ska man bete sig på riktigt?

Svärföräldrana var hit en sväng idag. Hennes mamma dog för nån vecka sen, så att hon ska begravas om några veckor. Hon säger till mig, "kan du inte fråga din mamma ifall hon kan ta den stora lillkillen, för att det kanske blir långtråkigt för honom att följa med till begravningen". Hon so säger att hon är så solt över min älsta grabb och älskar honom så mycket, om hon inte vill att han ska vara med så är det ett tecken på att hon inte älskar honom så mycket som hon säger.

Sen när hon håller på att sätta på sig skorna för att dom ska till och åka hem, så ser hon mina skor som jag går med jämt, så ropar hon in till mig som sitter och ammar lilla lillkillen i soffan "du behöver nya skor". Som om jag inte visste det, jag vet ju inte hur ett par slitna skor ser ut och känns tänkte jag. "Jo jag vet" svarar jag bara henne.

Hon klagar ofta på att vi har mycket saker på våran hatthylla i hallen, vad gör det? Det är inget som stör mig. Det är saker som ska ligga där, som tex halsdukar, vantar, mössor och såna saker.

Hon klagar även på hur jag går klädd, inte dirket till mig utan hon har sagt det till gubben i lådan som har sagt det till mig. Varför ska jag behöva klä upp mig när jag bara är hemma eller åker till mamma eller svärisarna? Jag är en sån person som hellre går i bekväma kläder som jag känner mig bekväm i än att klä upp mig i fin kläder som jag kanske inte känner mig så jätte bekväm i.

Jag har en jacka som jag går i nu när det är lite hipp som happ med värmen och kylan, den jackan är bra, inte för varm och inte för kall. Men hon hade sagt till gubben i lådan att den jackan fick jag inte alls ha på begravningen, för att den jackan såg förjävlig ut. Men tänk om det hade varit min enda jacka, hade hon krävt att jag skulle köpa mig en ny jacka bara för att behaga henne till begravningen?

När jag hörde det så tänkte jag "du borde inte alls gå ut kärring, för att du ser för jävlig ut".

Har hämtat min stora lillkille från dagis nu. Han hade precis varit ute när jag kom, han hade inte ens hunnit klä av sig när jag kom.

Sörjer lite för min stora lillkille. Han går fortfarande på lilla avdelningen, men håller på att skolas in på stora nu för att flytta över om några veckor. Men jag tycker så synd om honom, för att det är typ bara han som är kvar i hans årgång. Jag trodde att han skulle vara bland dom första som skulle flytta över till stora avdelningen av hans årgång, dels pågrund av att han har gått längst på dagis och på grund av att han är älst, han fyller år nu på våren, dom andra i sommar och i höst. Dom har varit fem, sex styckna av hans årgång på avdelningen. Men nu är han den sista som är kvar. Sen så är det typ bara småttingar som går på den avdelningen som han går på nu. Och i den åldern så märks det så tydligt (1 år och 3 år).

Visst grabben är sen med talet, men jag tror ändå inte att det blir bättre av att han är kvar med barn som inte kan prata, det kan hämna hans tal lite granna tror jag. Visst på den avdelningen han går på nu så är det färre barn per fröken. Men ändå så tror jag att han utvecklas mer om han får umgås med jämnåriga på dagis.

Men han ska få byta avdelning nu i maj, men jag hade hoppats på att han skulle vara den första i hans årgång som började där. Jag lider med min stora lillkille.

Känner mig så himla besviken och irriterad över svärfar.

Han har epilepsi, visst han kan inte rå för att han har fått det. Men han fick ett anfall idag, och han och svärmor skulle iväg och besikta bilen, om svärmor skulle åkt iväg så skulle hon ha varit bort i minst 1½ timme om hon skulle skynda sig. Men hon om nån kan inte skynda sig. Hon ska alltid göra hundra andra saker innan hon kan åka iväg.

Svärfar kan inte lämnas ensam när han ska till och få anfall, så att då var svärmor tvungen att stanna hemma. Då kan man ju förvänta sig att hon skulle ringa och avanmäla tiden för besiktningen, men icke sa nicke. Gubben åker till dom (som tar en halvtimme) och hämtar bilen, åker samma väg tillbaka. Sen läre han åka tillbaka med bilen och hämta sin bil. Så bara resan tar två timmar för honom.

Jag som hade planerat in att jag, gubben i lådan och lilla lillkillen skulle åka iväg och storhandla när stora lillkillen var på dagis. Det är lugnast att handla när han är på dags tycker jag, sen så kan jag tycka att det är skönt att få handlingen gjord på förmiddagen när det är lite mindre människor på affären. Men nu får vi skjuta på det tills stora lillkillen har kommit hem och handla i eftermidag.