Allt känns så himla skit.

Allt känns så himla hopplöst.

Vem kan jag vända mig till?

Vem har ork att lyssna på mig?

Vem kan låna ut sin axel som jag får gråta ut mot?

Vem finns till för mig?

Alla som jag känner har en pojkvän, o dom älskar varandra jätte mycket. Eller så har dom barn. Eller så har dom båda delarna.

Men vad har jag?

Jag har inget.

Jag hade en gång en pojkvän som älska mig för den jag var, men det var ju inte långvarit. Jag älskar honom så jävligt fortfarande, så att det gör ont i mig när jag inte är honom nära.

Jag hade kunnat haft ett barn idag. Men jag valde att göra en abort, för att jag ville gå ut skolan först. Jag vet att jag tog rätt beslut, men jag ångrar mig så himla mycket ibland.

Folk säger att en vacker dag kommer jag hitta den rätta för mig och få barn med honom. Men hur vet man att det är den rätta? Och barn kommer jag aldrig att få. Det vet jag. För vem kan älska mig?

Idag e det svalare ute än det var i går. Det är skönt det.

Men ändå så har jag ju min längtan.

Längtan efter dig.

Jag hoppas att en dag ska det åter bli vi.

Hoppas jag i onödan?

Eller ska jag fortfarande ha kvar hoppet om att det kommer att bli vi en dag?

Vill du inte vara med mig för att du inte har lekt av dig ännu?

Är det det jag ska vänta på att du ska göra, så när du har lekt av dig så tar du mig tillbaka? Är det så det är?

Snälla du, säg som det är.

Vet inte hur länge jag orkar mer.

Utåt visar jag ett glatt ansikte, men inne i mig så är jag inte så glad som jag visar alla. Det är en mask som jag bär. Vill inte visa alla hur ledsen jag är, hur mycket jag längtar efter dig. Du finns med mig varje vakna sekund. Du finns alltid hos mig. Du kommer alltid ha ett speciellt ställe i mitt hjärta, ett ställe som du bara en nyckel till.