Varför ska hon alltid få sin vilja fram?

Varför kan hon inte acceptera ett nej?

Varför måste hon ha en vettig anledning till varför man säger nej?

Varför kan hon inte acceptera ett nej för att man inte orkar eller har lust?

Varför måste hon alltid få att man får dåligt samvete?

Jag vill ju helt enkelt inte vara där i helgen, vill ju vara hemma i helgen, hemma hos mig och inte göra någoting. Men näe, det gick ju inte ann, då hade jag ju ingen anledning till att säga att jag inte kunde komma dit till helgen.

Hon frågade om det var en princip sak till att jag sa nej att komma, men det är det ju inte, ja hade helt enkelt ingen lust att vara där i helgen, eftersom jag var där från torsdag till söndag.

Tycker att hon ska förvänta sig att jag kan ställa upp, men enligt henne så gör hon inte det. Enligt henne så har hon satt oss barn i första rum i 27 år, men det har jag då inte märkt av. Det märkte jag inte av när hon bestämde sig att flytta 30 mil när man var 13 år och hade gått i sjuan i två månader. Man fick börja i en helt ny klass i en helt skola i en helt ny stad som man inte alls kände till. Bara för att HON hade hittat en karl utan barn, som inte hade någon lust att flytta 30 mil söderut. Istället ryckte hon upp mig o satte mig i en ny klass där jag inte kände en enda själ. Då fick jag gå ensam i tre års tid utan några vänner, och i den klass som jag gick i två månader hade jag vänner, vänner som jag hade kännt sedan barnsben som jag nu har tappat kontakten med bara för att jag flyttade 30 mil bort.

Så vem är det som är självisk?

Hon som ryckte upp sina två barn på 13 år respektive 15 år, flyttade 30 mil bort bort från deras vänner och trygghet, för att hon hade hittat en kärlek som inte ville flytta till en annan ort.

Eller jag som inte vill komma till de där stället o vara där från torsdag kväll till måndag, eventuellt tisdag.