Just nu så känns som allt är skit.

Känns som alla ska bestämma hur jag ska bete mig, vad jag ska säga och hur jag ska se ut. Inte finns det någon vid min sida som jag kan låna dess axel.

Det saknar jag, att det finns någon vid min sida.

Det sägs att det finns någon för alla. Men jag börjar tvivla på det.

Och det är nu fyra styckna som jag känner till som ska ha barn i slutet av detta år eller i början av nästa år. Jag vill ha barn, men då måste ja ha en karl till det. Jag kommer att förbli ensammen, det är lika bra att inse det. Men i vissa stunder hoppas jag att min prins finns någonstans därute.