Känns som denna blogg är väldigt negativ. Men men jag har ju den ändå som ett slags terapi för att jag ska bli kvitt alla tankar som jag går och bär på, för att jag kan inte berätta dom för någon, synd nog.

Just nu så känns det lite jobbigt. I några dagar så har gubben i lådan lovat mig att vi ska till Dollar och handla hem lite därifrån. Första dagen så tjafsa vi så att jag tappade jag lusten. Andra dagen så glömde han bort det och jag påminde honom om det, men det var för sent för att han skulle iväg och ville hinna äta först. Och idag (tredje dagen) så har han åkt iväg till sin mormor som bor på ett boende och är krasslig. Fick ett sms att han ska äta mat med sina föräldrar och sin morbror. Då vet jag att det kommer dröja ett tag innan han kommer komma hem. Jag förstår inte varför det kan vara så svårt för honom att hålla det han har lovat mig. När jag säger att jag vill åka någonstans så är det inte så viktigt känns det som. Jag har sagt det flera gånger till honom, men han säger att jag bara tjafsar och bråkar då.

När gubben skrev att han skulle äta med dom så skrev jag tillbaka till honom "oki, vi syns senare". Då frågar han om jag är sur. Nee det är jag då inte, jag är bara besviken på honom när jag hamnar i andra hand, jag vill komma i första hand någon gång. Han är ute och flänger överallt, träffar kompisar med jämna mellanrum, träffar folk. Men jag sitter här hemma med pojkarna och känner mig bortglömd. Jag börjar glömma bort hur man ska bette sig bland folk.

Jag önskar att jag hade ett mer socialt liv, vill ha fler människor som jag kan umgås med än bara gubben i lådan.