Jag undrar hur min svåger tänker egentligen. Fick reda på att han och hans fru har skaffat en maremma valp, det är väl inte hela världen tänker väl ni. Men dom har en varsin flicka sen tidigare förhållanden, sen så har dom tre pojkar gemensamt, den älsta som är nio har en cp skada som han är född med, den yngsta är född i slutet av juli detta år (hon går mamma ledig nu) och den mellersta pojken är extremt rädd för både hundar och katter. Varför i hela världen skaffar man en hund som en maremma då, dom som kan bli nästan som kalvar när dom är färdig växta.

När pojken är hos sin farmor och farfar (mina svärföräldar) som har en leonberger, så vågar pojken knappt vara i samma rum som hunden. Och när deras katt kommer in från sin daglia tur ute så kryper han nästan på väggarna, för att han inte vet vart han ska ta vägen när han vet att både katt och hund är i samma rum som han själv.

Så att nu undrar jag varför i hela världen dom skaffar en hund då?

Och dom har haft fem hundar tidigar, två gav dom bort och tre avliva dom. Dom avliva en av dom av medicinska grunder, men dom andra två så avliva dom för att dom inte orkade med och dom två som dom gav bort, gav dom bort pågrund av att dom inte orka med hundarna. Så att då undrar jag ännu mer varför dom skaffar ännu en till hund.

Hur ska dom orka med en hund nu?

Hur ska hon orka med en hund själv under dagarna? Hur ska hon kunna gå ut med hund valpen när minsta pojken ligger och sover?

Hur blir det mellanpojkens hundrädsla?

Jag tycker att det vore bättre att skaffa en hund när mellanpojkens rädsla för hundar är borta, eller nästa helt borta.